Här från huset i Tackåsen har alla björnspanarresor utgått.
Videokameran har funnits till hands sedan 1993 och det har fastnat några hundra björnmöten på film sedan dess.
På den här sidan skall jag skriva om en del av mina björnmöten och om någon önskar fler så skriv gärna i gästboken och
tala om det . B.F.
Det var egentligen fisket som gjorde att jag och min fru Kristin hamnade i Orsa finnmark i början av 60-talet.
På den tiden fanns inte många björnar i det här området men det hände att man såg spår eller visten
efter björn vid en del tillfällen. Det kunde vara sönderrivna stubbar eller myrstackar som besökts i jakten på något ätbart.
1975 såg jag min första björn, det var tillsammans med familjen under hemresan från en fiskedag. Plötsligt stod björnen på
vägen, vid en plats som kallas Prinsbygget och när den såg bilen sprang den uppför vägslänten och in i skogen. Jag stannade
och i samma ögonblick flög bakdörrarna upp och ut for våra två pojkar, då 10 och 13 år gamla, samt undertecknad med
kameran i högsta hugg. När vi kommer upp på krönet står björnen och tittar på oss på ca: 5 meters håll. Den vänder och
springer över en myr och är borta på några sekunder. Där står vi med en överraskande fin naturupplevelse och en oanvänd
kamera i handen, men bilden finns för evigt kvar på näthinnan.
Björnmöte nummer 2 sker 1983 efter en bärplockardag i Kvarnberget nära Sandsjö. Det är en stor björn som går i sakta
mak över vägen 50 meter framför bilen.
Det är nu på 80-talet som björnstammen växer till i finnmarken beroende på att älgstammen har ökat explosionsartat,
delvis på grund av stora kalhyggesavverkningar som gav ofantliga betesytor dom första åren.
Även om björnen inte är en speciellt god jägare när det gäller älg så kommer älgar att dö av många andra orsaker under den
här tiden och på så vis förse björnen med det kött den behöver. Dom älgar som råkar mest illa ut är kalvarna där björnen tar
ca: 20-25% av dom nyfödda, men efter två veckor har den svårt att hänga med i svängarna.Man skall också veta att när kon
förlorar en kalv så händer det ofta att hon föder tvillingar året därpå. Anledningen till detta är att hon , utan kalv, får
möjlighet att äta sig fetare och därigenom orka med ytterligare en kalv. Resultatet blir att förlusten p.g. av björnpredationen
sjunker till ca: hälften.
Nästa björnmöte blir nära Tackåsen 1985 en dag i början av maj då det fortfarande fanns ca: 60 cm snö kvar som var lös så man sjönk ner över knäna.
Det kom en jägare upp till Tackåsen och härjade om att en stor björn just hade passerat vägen nedanför byn , den hade gått i
ett älgspår och han trodde att den låg och åt på älgen en bit därifrån. Jag och en granne vid namn Sven tog våra skidor och for
ner till platsen han uppgett och utan att tänka oss för stakade vi iväg efter björnen. Redan där gjorde vi vårat första fel,
man varken får eller bör framspåra en björn då den faktiskt kan ligga på ett byte någonstans där framme.
Men icke, vi skidade vidare och kom underfund med anledningen till att den gått i älgspåret var att där bar det bättre.
Efter hundra meter svängde älgspåret åt vänster men björnen fortsatte rakt fram över en myr. Den sjönk ner i bottnen och
det såg ut som man dragit ett badkar över myren, så det syntes att att var en stor björn.
På andra sida myren gick den under träd på barfläckar där solen kommit åt. Vi följde spåret ytterligare en bit men plötsligt
var det stopp. Ett sista fotavtryck på en snöfläck och man kunde nästan tro att den flugit därifrån. Vi skidade runt en myr,
där det fanns snö och gjorde en ring för att se om den gått ut på något ställe som vi missat. Vi hittade ingenting och
återvände till det sista livstecknet och då så jag att det var klor åt bägge håll i spåret, han hade vänt på klacken
och gått i sina egna spår tillbaka.
Då blev det fart, Sven före och jag tätt efter, in i ett område med glest med smågranar. Det började gå rätt fort men plötsligt
tvärstannar Sven framför en stor stubbe, jag hade inte en chans att stanna på ett värdigt sätt utan körde in en skida mellan
hans ben och omfamnade honom för att få stopp. När vi stod tätt sammanslingrade såg vi en sovande björn ligga
bakom stubben. Det vill säga den hade varit sovande men var nu i ett uppvakningstillstånd som gick i slow motion.
Den vred sitt stora huvud mot oss, utan att se verkade det, kanske var den alltför sömndrucken. Jag minns allt som när man
pumpar upp en luftmadrass som sakta vecklar ut sig till full storlek. Björnen vänder blicken ännu en gång åt vårt håll och nu
är den mer vaken för den reser sig på två ben i hela sin längd, vrider sig 90 grader och springer därifrån utan att ge ifrån sig
ett enda ljud. Kvar blev en ränna i snön och två sammanslingrade män som blivit en naturupplevelse rikare.
Ett annat björnmöte som var lite speciellt hände i slutet av maj -99 mitt under björnarnas brunstperiod.
Jag tog min videokamera i handen och gick mot en bergknalle vid Råberget på Orsa
finnmark för att försöka fånga något intressant på film. Klockan var 4 på morgonen och jag skulle
gå genom ett område med ungtallar, det var bara det att sedan jag var här förra gången så hade det växt upp en massa
björksly som jag var tvungen att kämpa mej igenom. När jag är mitt i denna täta grönska hör jag plötsligt ett vrål framför
mej och jag vet direkt vad det är. En björn som talar om för mej att han har hört mej och jag inkräktar på hans område och
kommenderar mej att inte ta ett steg till. Precis i detta ögonblick är björnen och jag helt överens. Jag står still en stund
och lyfter sedan kameran över huvudet för att den kanske skulle spela in något som jag inte kunde se. När jag står där ser
jag en liten öppning i allt det gröna en meter bort och jag tar mej försiktigt däråt men hör hela tiden flämtningar som bara är
några meter framför. När jag kommer fram till öppningen ser jag inte en utan två björnar på 5-6 meters håll. Det är som jag
sade tidigare brunsttid och vad dom gjorde var inte svårt att gissa, förmodligen trodde hannen att jag var en konkurrent,
men på så kort håll kände jag hennes lukt och det fick mej att avstå från att ens försöka. När björnarna blev varse att jag
var en människa istället så slutade dom med sina sysslor och avvek omgående. Där stod jag i all grönska och hade upplevt
ytterligare ett udda björnmöte.
B.F.
.
.
